Beyond here lies...
Jag fick nyss E. att somna till Dignity, skiva 2, så jag får väl revidera min uppfattning. Det finns mycket annat bra insåg jag också, särskilt de äldre grejerna.
Rainy day women på opium - bra liknelse! Hoppas han aldrig slutar jaga draken.
Han har en vit apa på ryggen. Tänk vad tufft om han kom ut som heroinist eller så, som Charlie Watts på 80-talet.
Har nu Jönköping i lurarna och lyssnar på en underbart hafsig "Don´t Think Twice". Det är Dylan som solar på guran, därav soundet som får en att tänka på källarband under gymnasietiden. När jag nu lyssnar på booten inser jag att bandet var väldigt tillbakadraget och sparsmakat. Kanske FÖR tillbakadraget. Inget tungt bluesgung här. Snarare subtilt jazzsväng. Men Dylans orgelspel når nya höjder (riktigt bra Bob, en poäng till dig) Och vilken fantastisk "Just Like a Woman". Till och med publikens försök att sjunga med kan ursäktas. MEN vad fan sysslade han med på "Most Likely..." Att sjunga en rad för att sedan spela några toner på munspelet, sjunga ytterligare en rad, spela munspel osv....Inte kreativt. Bara väldigt dumt. Tack och lov att det bara var sista versen, jag hade glömt det. Det kändes som hela låten. Tur då att nästföljande låt, "Million Miles" är skön cocktailjazz.
Inledningen på "Stuck Inside..." låter för jävlig när bandet försöker hänga på Bob som fumlar både med ord och orgel. Men det tar sig och låten utvecklas sig till en underbar pamflett över det geografiskt surrealistiska. Speciellt George Recile skall ha kredd här.
Kvällens överraskning var "This Wheels On Fire". Bra version men rösten låter underligt långt borta. Som om han sjunger under vatten...Tänk Mick på Exile...(fast sämre)
En av kvällen bästa var sedan den rykande versionen "H61". Här är bandet på topp och Bob improviserar med orgeln och rösten. Jag kan tänka mig att många tycker extremt illa om sättet han sjunger på här men jag gillar det skarpt.
"Make You Feel My Love" är riktigt bra och vacker. Klart bättre än albumversionen som jag alltid har gillat trots "töntstämpeln".
På "LARS" leker han med rösten. GRYMT!!!! Återigen vänder han ut och in på denna klassiker...För vilken gång i ordningen?
Lite upsinging på "AATW" men det spelar ingen roll. Minimalistisk approach på denna låt som lidit av så mycket överspel genom åren. Tom solot är återhållsamt. Sista versen är underbar. Samspel mellan rösten och musikerna.
En skön version av "Spirit" får ge vika för bandintroduktionen som sedan seglar över i en riktigt bra "Blowin" - nästan 50 år efter tillkomsten känns den nästan som ny igen . Återigen är det på sista versen bandet och rösten riktigt sträcker ut.
Sammanlagt en förbålt fin och vacker (ja, det är rätta ordet) konsert. Några extra stjärnor tändes säkert på jönköpingshimlen
denna kväll.
Tack Bob !
Fan, glömde ju att nämna den fantastiskt "dansande" versionen av It´s Allright Ma.
Här är bandet fjärderlätt och Bob superb. Det instrumentala partiet är mästerligt. Den bästa versionen på många år.
Too bad Danny boy att du missade detta.
Det verkar som att Paul Williams läser här och dessutom kommenterar! Det måste varit den bästa spelningen på 40 år i Jönköping! Vad beror det på att man ofta hittar sådana här saker när man är på en spelning och lyssnar på bandet i efterhand? För utomstående kan det vara obegripligt. Jag lyfte t ex fram en spelning i Sun City i april 2006.. Fast Alright Ma ska bli intressant att höra, men att "leka med rösten" i Rolling Stone känns inte så värst upphetsande.
Jag ska bara tillägga att jag och D. var på Berns.
"Inledningen på "Stuck Inside..." låter för jävlig när bandet försöker hänga på Bob som fumlar både med ord och orgel" - haha!
Tja, så är det när man går på fel konsert. Ni två såg en medioker spelning, jag en bra. Precis så enkelt är det (detta säger jag utan att ens ha hört ngn bootleg från Berns)
Nog tycker jag att spelningen var ännu bättre på bootleggen, mycket tack vare att Bobs röst kom fram tydligare, men speciellt Daniel vet ju att jag var lyrisk direkt efter spelningen. Det har inget med bootleggen att göra.
Jag har uppenbarligen helt enkelt haft tur vad gäller spelningar, både 2005 och nu i år var väldigt bra. Däremot var 2007 tämligen mediokert. 1987 kommer jag av förklarliga skäl inte ihåg.
"leka med rösten" är bara ett uttryck i brist på ngt bättre. Jag skrev allting i en hast. LARS var väldigt bra helt enkelt, betydligt bättre version än de senaste 15 årens tomma stilövningar.
Men, antagligen har jag fel. Konserten var säkert helt värdelös. Jag vidarebefodrar en målande beskrivning från en av kommentarerna på jnytt.se:
"Har då alla dessa Dylans egna Dead-heads i manchesterkavaj och stickad slips äntligen pladdrat färdigt?
De som blir oerhört kränkta när deras dyrkade idol bara får omdömet ”väl värt ett besök".
De som jublar när Dylan pissar dem i ansiktet och med urinen fortfarande rinnande ur mungiporna hängivet hänvisar till mästarens odiskutabla konstnärliga frihet att göra det.
Fanatiker. Inte ett dugg mer nyanserade än fjortisar som dreglar över Måns Zelmerlöv."
Så sant.
Nu lämnar jag Dylan och plöjer ner i Stones-världen igen. Oakland-69, Leeds-71, Houston-72, Bryssel-73, Fort Worth-78......Bättre blir det inte...
Haha! Ja, Karlstad 2005 var en historisk spelning också, jag var övertygad om det just då, att det var en direkt fortsättning på Manchester -66. Du bygger upp förväntningar större än Williams med sina texter: "Det har, när Dylan gör en LARS bättre än han gjort den på femton år, upphört att vara vanlig tid. Det är från och med nu och för alltid Jönköping-tid, en tid beräknad av ögonblicken mellan raderna i LARS, Bobs perfekta röst, klar som kristaller i en fjällbäck, helt fri från åldrandets och rocklivets huggmärken, en röst som fått varje tidigare upplaga av Dylan att bli avundsjuk. Här och nu upplever vi Dylans absoluta topp som artist. När han lyckas dra in tillräckligt med luft för att orka säga fyra stavelser i följd - och samtidigt trycka ner två tangenter på sitt lilla elpiano! - stannar tiden, och de utvalda som följt honom genom öknen öppnar munnen i häpnad när han, Moses och trollkarlen, öppnar en väg genom havet, drar undan det som ett draperi. Vi är inte besökare på en konsert, vi är deltagare i en mystisk rit, en kommunion som gör oss delaktiga, medskapande."
