Bloggen

Jag har hittat en synnerligen läsvärd roman i bloggform. http://demiurgen.wordpress.com/

Läste först nu låtlistan från Köpenhamn. Gotta Serve Somebody som förstalåt - som i höstas alltså i New York. Inget konstigt, men att även I Believe In You får plats, det är inte bara underbart utan också intressant. Nu väntar man bara på fler kristna spår. Kör på ordentligt, Thief On The Cross, In The Garden, Ainät Gonna Go To Hell For Anybody, When He Returns - alla vet att detta är Dylans bästa period någonsin så varför inte lite populism nu? Skrota allt annat.

Och fotograferandet. Testbilder framkallade idag, med jubel som följd. Inget brus, perfekt skärpa, enorma förstoringar, allt är möjligt för vår nya hjälte, FF!

Jag lyssnade på provet från nya plattan. Intressant musikaliskt sett, låter som han försökt göra något löst och ledigt, en Rainy Day Women på opium. Förhoppningsvis slipper vi det sockersöta på nya plattan, tyvärr överrepresnterat också på överdrivet hyllade Tell Tale Signs - vad är grejen med den plattan förutom några enstaka tunga outtakes från Time Out Of Mind? Snart går det inte att ge ut fler varianter på Dignity. Ge oss nåt nytt!

Jag fick nyss E. att somna till Dignity, skiva 2, så jag får väl revidera min uppfattning. Det finns mycket annat bra insåg jag också, särskilt de äldre grejerna.

Nu är vi nästan återställda. Så här såg E. utan innan vi blev smittade, känns längesen.

Jag drog på mig någon konstig sjukdom i samband med Berns i söndags. Även D. blev sjuk. Boven i dramat är troligen Tony Garnier. Jag har nu även smittat ner H. Det är mycket setlistor just nu i den gamla Dylanvärlden. Vissa tycker oväntade val tyder på ospännande låtlistor (inga namn) men vi andra med huvudet på skaft har varit bortskämda med två intressanta kvällar så här i början av denna vända i Europa. Jag önskar bara att 60-talet kunde begravas under regn och aska. Bara för en kväll, snälla? Och här är E.

Den sista bilden alltså utan blixt, ISO 1000.