Bloggen

Såg just på svt:s krönika från fotbolls-vm i Italien 1990. Aldrig har väl någon varit så knäckt som den svenske tränaren,Olle Nordin. Han försökte sig på att skoja bort det hela, säga att han hade haft roligt, men var så förtvivlad och darrig efter en sömnlös natt att det psykiska sammanbrott som var nära förestående avslöjade honom. Annars slog det mig att jag ännu inte var farmorlös när detta mästerskap spelades, märklig känsla. Men åter till nutiden. Det är beklämmande att så mycket skräp fastnat, som namn och händelser i barndomen framför viktiga saker som regentlängden i Romarriket. Nerva, Trajanus, den milde Antoninus Pius, vällustingen Commodus (nästan alla var förresten "vällustingar"). Det är en skam, tycks Gibbon påskina, att engelska ädlingar strävar efter positioner i sina härskares närhet, när samma positioner intogs av slavar i det romerska kejsardömet. Föraktet för filosofin men samtidigt dessa gränslösa lärdomsresurser, ja, senaten som likt domarna på fotbollsplanen ser mellan fingrarna när nummer tio återigen tar bollen med handen. Inget är som väntans tider!

Hej. Idag såg jag Lillen på den vanliga restaurangen. Tyvärr satt jag i en bil och hade inte kameras beredd. Nästa gång, nästa gång...men jag såg att han hade sin kakifärgade väst på sig och satt med sin fru eller så. Ganska stort. Inom kort ämnar jag lägga upp befintliga klipp från titelmatcherna 1985 och 1987.

7/73, 12/73...det är inga dåliga mängder Ödman köpt de senaste dagarna!

Här är ett inlägg som skulle platsa på frallan om jag inte förlorat tillgången dit. Det handlar om Bamse. Vilka är de bästa fortsättningsserierna i Bamse, serier som utvecklas över flera nummer? Jag vill lyfta fram fem kandidater. Den första är Skalmans tidsmaskin, från 1973. Här får man i många nummer följa hur Bamse, Skutt och Skalman besöker bland annat dinosaurier och Robin Hood. Skalman kan inte låta bli att föreläsa ens när en flygödla försöker äta upp honom. Tidig Bamse i all sin glans. Kanske är ändå Bamse och Brumhilda från 1975 snäppet vassare. Den rena Rune A-Bamse at his peak, med fantastiska miljöer och detaljer som ingen Bamsetecknare kommit i närheten av vare sig förr eller senare. När vi kommer fram till 1980 har spanske  hjälptecknaren Tora haft några år på sig att bli varm i kläderna och det märks i den fyndiga Bamse, Brummelisa och Raja Pekuni från 1980. Skalman är så oerhört skön i denna serie! Annars är Brummelisas spirande kärlek till Bamse det man minns bäst.  Nästa serie som lyser starkt i mängden är Bamse på Bali  som gick över två nummer, 8/80 och 1/81. Här gräver Rune A ner sig i eposet Ramayana och den indiska mytologin. Den ondskefulle prins Rawana, apan Hanoman...jag kommer aldrig glömma er. Rune försökte för övrigt veva det här en gång till 1985 när Bamseungarna råkar hamna hos Rawana. 1980-talet har många starka långserier. 1984 får Bamse träffa sin mamma och pappa; outplånliga intryck för varje läsare av Bamse. Med början i Bamse får veta farmors hemlighet får man över flera nummer följa med till Egypten och senare Jambolajernas ö. Storartade historier. Det sentimentala men också oerhört gripande skruvas upp ett snäpp till i den kanske bästa serien från Rune Andréassons senare år som manusförfattare, nämligen Vargens liv I-IV från 1988. Det är verkligen en sorglig historia, men som allt annat hos Rune A finns det mycket hopp.

Nå, nu har vi fem serier som ganska väl täcker in vad bra Bamseserier är. Man kanske borde haft med andra serier, personliga val, blabla. Lägg gärna en liten röst i ett inlägg så kan vi ha en tävling.

"Jag skulle lagt 45, det är ju fan Lemonadkällan!"

Det, vänner, säger en riktig Bamse-älskare, som fattat vilken serie från -78 som är bäst.

Ett mycket bra album tyckte jag 1984 eller 1985, köpte det nog begagnat. Särskilt när Luke Skywalker drev omkring i rymden och kom, jag citerar "längre och längre bort från sitt mål" blev det spännande. Nu hoppas jag snart få återvända till kampen mellan Skywalker och den där snubben med glasögon. Dennes kunskaper kunde inte mäta sig med Skywalkers, vars stridskonst "inte går att lära sig i någon bok". Det ni!

Jag såg honom på vägen till affären. Eftersom jag försöker dokumentera sällsamma tilldragelser gick jag tillbaka och uppehöll mig i närheten av pizzerian där han satt med sin fru och åt. Jag låtsades vänta på någon och simulerade sedan ett halvhjärtat bankomatuttag. Två kort blev det, med kameran dold under armen och med maximal zoom. Lillen är klädd i vitt och syns som nummer två från vänster bland personerna på kortet. Jag får ligga lågt ett tag känner jag, får inte väcka för mycket uppmärksamhet. För den intresserade kan jag nämna att den gamle mästaren åt något som kunde varit lövbiff och pommes. Det kan även varit pizza men jag lutar åt lövbiffen.

Min snabbvisit i Helsinki för att beskåda Bob i Hartwall Arena gick fint. Konserten var bra, överjävligt bra enligt vissa i sällskapet (närmare bestämt de två andra tredjedelarna av närmaste kretsen). Jag var nog inte lika upplagd som för drygt ett år sedan men blev ändå lycklig på själva upplevelsen. Låtlistan var bra, inget att klaga på direkt där. Jag fick höra både Visions Of Johanna och Ballad Of A Thin Man för första gången live. Rösten var riktigt bra, bandet mycket samkörda efter en längre startsträcka än exempelvis Sverige 2007. Bob har ställt undan gitarren och koncenterar sig på att sjunga och fylla ut snyggt på orgeln. Jag blir positivt överraskad av munspelandet, flera klasser bättre än de senaste åren. Nu spelar han verkligen och använder inte bara instrumentet till att markera takten. Han tappar lite text i VoJ men skit i det. Man måste älska det han gör ändå, hans fokus och kommunikation. Han sjunger med rå kraft och har lagt bort all upsinging sedan länge. Vi rusade fram till scenen (satt på rad 16) och hamnade till slut precis vid staketet. Då blir förstås ljudet mera njutbart. Samt att man får se honom riktigt nära. Ballad Of A Thin Man avslutar de ordinarie låtarna och den är helt fantastisk. Jag har aldrig hört en liveupptagning från senare år där han sjunger bättre. Jag har hört flera Visions Of Johanna som är bättre men ingen Thin Man. Jag står förstås som förtrollad av känslan av gapet som öppnas och sluts i tiden, filmklippen från -66 och så plötsligt, i röken och rökelsen, en man som fyllt 67 men spottar ur sig "Do you, Mister Jones?" så att saliven och svetten stänker...vilken underbar människa, vilken underbar låt! Det räcker egentligen med det för mig. Jag måste lägga till att jag spelade in en dryg timme av konserten på en liten diktafon, med hyfsat resultat. Det är dock inget man skulle vilja släppa ifrån sig. Möjligen skulle jag vilja att kvinnan bakom oss fick höra sig själv, för hon hörs väldigt bra när hon vrålar ut sina konsertklyschor i stil med "Go get 'em Bob Dylan!".

Det kanske roligaste utanför det strikt musikaliska var Dylans bandpresentation. Stu Kimball fick (omotiverat?) ta emot starka jubelrop från publiken - som väl identierar sig med denne undanskuffade och bonniga figur - varpå Bob utbrister "Jesus... Stu's got a little friend out there. Say hello to her. Been long time since someone screamed for him...How long ago was that? [ohörbart mumlande] He's gonna show you one of his scarfs!" Några lustiga blickar, generad gestik från Kimball, några mer ord och lustigheterna avlöstes sedan av fler skämt från Bob ("Oh no, same drums!" [till Recile] ).

I övrigt cirkulerar inspelningar där Lyx-Jaken förklarar den finska kvinnans sexuella natur. Vi väntar på en bootleg.