Välgörande ändamål och Berggren
En annan sak. Jag har alltid fått höra att Norén är så jävla bra. Jag läste hans dikter för många år sedan. Ojämna, fast i sjuttiotalet, här och där något som inte bara såg ut som poesi utan faktiskt var det. Hans pjäser? Jag har inte sett eller läst så mycket. Det verkar överlastat och sökt på mig. Folk dreglade över personkrets och det där, få bryr väl sig idag. Desto trevligare då att Thommy Berggren slår lite på den löjlige dvärgen i dagens DN. Noréns version av Hamlet var som alla borde ha märkt ett dåligt försök. Vi såg det i vår borgerliga soffa. Skådespelarna överarbetade varenda rad, var inte hemma i texten och Norén hade missat humorn totalt. Norén har ingen humor nämligen. Något Thommy Berggren också upptäckt.
Jag håller med helt och hållet, Norén är enormt överskattad som dramatiker. Jag såg hans Personkrets i Lund 1997, och tyckte faktiskt det var pinsamt, särskilt den långa bittra monologen som han själv håller i mitten av pjäsen och som verkar ha en del likheter med hans koleriska utfall i den gigantiska dagboken. Däremot tycker jag, precis som du, att en del av hans poesi håller förvånansvärt bra fortfarande.
Thommys artikel var vågad och rolig. Jag har bara sett bråkdelar av Noréns egna pjäser. Däremot såg jag hans uppsättning av "Måsen" för några år sedan och den var i mitt tycke oerhört bra. Enkel, rak, ärlig grep den mig som teater sällan gör. Men kanske var det mest skådespelarnas förtjänst, jag vet inte.
Det är ju mycket personen LN man stör sig på, säkert också Berggren. Tänk bara på dokumentärer man sett om LN, denna enkelriktade väg rakt in i det egna jaget, den egna kroppen. Vad åt jag idag? Vad hände i badrummet? Bah.
Det är synd om Lasse som har diarré så ofta. Stackarn. Har han inte nog med sin ångest?
