Ännu mera återcirkulerat
Lowell, 2/11 1975 - snart i cirkulation?
Rolling Thunder Revue tillhör det mest mytomspunna Dylan gjort. Det är så mäktigt att se och höra honom dansa omkring i sin vita hatt, prydd med fjädrar och blommor, och ansiktet sminkat benvitt. Blood On The Tracks för första gången live, Desire likaså, trots att den inte kom ut förrän året därpå. Den officiella dubbelskivan Live 1975 dokumenterar turnén på ett bra sätt, men det finns många, många saker att förföras av från denna tid. Alla åskrevyer från hösten -75 har fångats på band, med undantag från spelningarna 1:e, 2:e och 15:e november.
Men...tydligen ska en låt från konserten i Lowell den 2:e november ha spelats i Vault Radio häromdagen, vilket betyder att det okända inte längre är okänt. Det var en låt med Rolling Thunder-ensemblen (bestående av ungefär femtioelva kända och okända musiker) som sändes ut, men rimligen innebär detta att Dylan också finns inspelad. Kan detta vara något som ska släppas officiellt? Eller blir det en ny och underbar bootleg?
2006-apr-14 @ 12:20:55 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks (0)
Under de för inte så längesedan avslutade olympiska vinterspelen åt H något hon kallade för hockolett. Det var väl egentligen en vanlig knasolett, d v s en omelett som tillagats av antingen mig eller H. Men under OS åt hon alltså en speciell hockey-omelett.
Nu driver (hm?) jag inte den här bloggen för att skriva om mat. Om det inte har någon koppling till herr Zimmerman, förstås. Vad äter Bob? Numera sägs han ha slutat med fläskkött, för hälsans skull. Mycket Soul food har det blivit genom åren, enligt litteraturen. Annars är han, liksom Skalman, säkert förtjust i frukt. Det finns en bild från Rolling Thunder-turnén där Bob ligger utsträckt på en soffa. På bordet bredvid honom står en skål med granatäpplen.
Dylans texter nämner ofta både mat och dryck. Servitrisen i "Highlands" antar att Bob vill ha sina ägg hårdkokta. Annars är en enkel iakttagelse att han i sina texter i likhet med bluessångare som Robert Johnson och Bessie Smith använder köket och maten i överförd bemärkelse. En låt som dyker upp i huvudet är den här med Bessie Smith:
Nobody in town can bake a sweet jelly roll like mine, like mine
No other one in town can bake a sweet jelly roll so fine, so fine
It's worth lots of dough, the boys tell me so
It's fresh every day, you'll hear 'em all say
Don't be no dunce, just try it once
You'll be right in line
Somebody told me I made the best jelly roll in town, I say in town
You must admit that I'm a jelly roll bakin' hound, bakin' hound
Good jelly roll, jelly roll is so hard to find
We always get the other kind
Nobody in town can bake a sweet jelly roll like mine
Det ångar om henne, inte sant? Smith sjunger ju också "Gimme a pig-foot, and a bottle of beer", mer rakt på sak kanske. Dylan befinner sig ibland i köket ("I'm in the kitchen with the tombstone blues") men han kan också konsten att bara njuta av mat och dryck, som här från Nashville Skyline:
Raspberry, strawberry, lemon and lime
What do I care?
Blueberry, apple, cherry, pumpkin and plum
Call me for dinner, honey, I'll be there
Saddle me up my big white goose
Tie me on 'er and turn her loose
Oh me, oh my
Love that country pie
2006-mar-22 @ 22:01:07 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks (0)
Vådan av att sitta i soffan för länge
En samlare kan behöva en stor soffa att breda ut sig i. Särskilt som inspelningen av den första konserten på Earl's Court i London 1981 så sakteliga breder ut sig på hårddisken. Det sägs att Bob var besviken 1981, besviken på kritiken och publiken. Inte första gången hans publik buar åt något man inte känner sig trygg med. Det okända skrämmer, rör inte min kompis, und so weiter. Jag tycker i alla fall Caribbean Wind är en vacker sång. Det finns många skatter i skarven mellan det sakrala och profana i Bobs verk - i bägge ändar.
Det var nog tur att den här inspelningen dök upp i mitt medvetande, så jag får annat att tänka på. Kanske är det fel av mig att ägna så mycket tid åt detta samlande. Hanna har Bamse, är med i hans gäng, Bamsegänget. Det var som hon sa häromdagen, "om nu allting är meningslöst kan man ju lika gärna göra det man blir glad av" - så sant, så sant.
2006-mar-21 @ 23:34:52 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks (0)
Jag lyssnar just nu på konserten i Red Bluff, Kalifornien, 2002. Det slog mig när jag småläste i Olof Björners "Yearly Chronicles" (tillgängliga här ) att jag hade inspelningen men inte bränt den på skiva. Bob gör några låtar av Warren Zevon, finkänsligt och med engagerad sång. Han framför också Brown Sugar, vilken, när jag i detta nu hör den, påminner om hur bra Stones är.
Nu till något helt annat. Jag brukar när jag hör en särskilt bra version av Bobs verk roa min omgivning (nåja) med att "sticka ut hakan" och utropa "Det här är Bobs bästa låt!". Så nu slänger jag ur mig fem oundgängliga nummer ur det tillgängliga konsertmaterialet:
1. Abandoned Love - New York 3/7 1975 (I väntan på Rolling Thunder Revue, en magisk version!)
2. Ain't Gonna Go To Hell - Toronto 19/4 1980 (Bra kvällen därpå också)
3. Tangled Up In Blue - Rom 19/6 1984 (En låt som alltid låter lika bra, hur den än låter...tihi)
4. Down In The Flood - New York 1/1 1972 (Bob dyker upp på en The Band-konsert)
5. Señor - San Franscisco 18/11 1980 (Mandolinen framträder här, inte saxofonen som fallet var på 1978 års turné)
2006-mar-18 @ 15:29:53 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks (0)
Det var tänkt att jag enbart skulle presentera några arketypiska töntar, men lämnar det till H. Min småsura lista ser nu ut så här:
1. Donovan - "Dylan was a better poet, but I think I was more innovative musically" - sådant har han faktiskt sagt. Donovan har också gett ut samlingsskivor där han förklarar sina egna låtar. Go get me my pistol, babe...som Bob sjunger.
2. Roger McGuinn - töntifierade fler mästerverk av Dylan än någon annan. Något stämmer inte när man tittar på gamla bilder på The Byrds. Det finns en kille som inte borde vara där. Han heter Jim McGuinn, men vill kallas Roger.
3. Pete Seeger - musikhistoriens längsta banjohals i händerna på denna 103-åriga kompositör, skyldig till sången "Be nice to your parents".
4. Hip-hop - jag tar mig friheten att döma ut en hel kultur bara för att jag känner för det. Som en kille på förra sommarens jobb sa: "2 låtar av 200, det är ett ganska dåligt ratio".
5. Petter - "De personerna borde fan avrättas, på riktigt. Det är ingen mänsklig rättighet att ladda ner musik" - han är inte den skarpaste kniven i lådan, Petter Alexis.
2006-mar-12 @ 12:28:54 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks (0)
