Bloggen

Min snabbvisit i Helsinki för att beskåda Bob i Hartwall Arena gick fint. Konserten var bra, överjävligt bra enligt vissa i sällskapet (närmare bestämt de två andra tredjedelarna av närmaste kretsen). Jag var nog inte lika upplagd som för drygt ett år sedan men blev ändå lycklig på själva upplevelsen. Låtlistan var bra, inget att klaga på direkt där. Jag fick höra både Visions Of Johanna och Ballad Of A Thin Man för första gången live. Rösten var riktigt bra, bandet mycket samkörda efter en längre startsträcka än exempelvis Sverige 2007. Bob har ställt undan gitarren och koncenterar sig på att sjunga och fylla ut snyggt på orgeln. Jag blir positivt överraskad av munspelandet, flera klasser bättre än de senaste åren. Nu spelar han verkligen och använder inte bara instrumentet till att markera takten. Han tappar lite text i VoJ men skit i det. Man måste älska det han gör ändå, hans fokus och kommunikation. Han sjunger med rå kraft och har lagt bort all upsinging sedan länge. Vi rusade fram till scenen (satt på rad 16) och hamnade till slut precis vid staketet. Då blir förstås ljudet mera njutbart. Samt att man får se honom riktigt nära. Ballad Of A Thin Man avslutar de ordinarie låtarna och den är helt fantastisk. Jag har aldrig hört en liveupptagning från senare år där han sjunger bättre. Jag har hört flera Visions Of Johanna som är bättre men ingen Thin Man. Jag står förstås som förtrollad av känslan av gapet som öppnas och sluts i tiden, filmklippen från -66 och så plötsligt, i röken och rökelsen, en man som fyllt 67 men spottar ur sig "Do you, Mister Jones?" så att saliven och svetten stänker...vilken underbar människa, vilken underbar låt! Det räcker egentligen med det för mig. Jag måste lägga till att jag spelade in en dryg timme av konserten på en liten diktafon, med hyfsat resultat. Det är dock inget man skulle vilja släppa ifrån sig. Möjligen skulle jag vilja att kvinnan bakom oss fick höra sig själv, för hon hörs väldigt bra när hon vrålar ut sina konsertklyschor i stil med "Go get 'em Bob Dylan!".

Det kanske roligaste utanför det strikt musikaliska var Dylans bandpresentation. Stu Kimball fick (omotiverat?) ta emot starka jubelrop från publiken - som väl identierar sig med denne undanskuffade och bonniga figur - varpå Bob utbrister "Jesus... Stu's got a little friend out there. Say hello to her. Been long time since someone screamed for him...How long ago was that? [ohörbart mumlande] He's gonna show you one of his scarfs!" Några lustiga blickar, generad gestik från Kimball, några mer ord och lustigheterna avlöstes sedan av fler skämt från Bob ("Oh no, same drums!" [till Recile] ).

I övrigt cirkulerar inspelningar där Lyx-Jaken förklarar den finska kvinnans sexuella natur. Vi väntar på en bootleg.