Till mitt ännu ofödda barn
Jag placerade mig på en bänk och tände en cigarett - nej, jag är inte Per Hagman utan försöker bara härda ut, ännu utan arvinge. Jag läser att risken för dödföddhet ökar något vid överburenhet. Borde då inte den - åtminstone i Uppsala - fullkomligt inkompetenta och okänsliga mödravården ta det här med mätning och annat lite allvarligare? Jag tror fyra olika barnmorskor valhänt har mätt H:s mage. Hur kan man bara ta risken genom att bara vänta? Jag är rädd för vad jag kan ta mig till om något händer nu, och om det i så fall skulle vara en följd av dessa låghalta kvinnor som vet allt och aldrig kan tolka en fråga på rätt sätt. Men, låt oss inte förtvivla. Min prins eller prinsessa, du bultade mot mitt öra med din lilla hand, och snart ska du byta bostad. Kom ut nu!
det lilla pyret ligger nog bara och gottar sig åt allt det fina med att vara kvar i magen. den bidar sin tid bara. tror jag. kram!
"Förlåt en främmande att han besvärar, men... kom ut i vilket fall!"
Jag tror och hoppas att det går fint det här! Det är många barn som ligger och gottar sig i livmodern så länge de kan - och vem kan klandra dem!
"Medan din mor är ung/och så hoppfullt tror på livets under" Ja, finns det någon bättre dikt, oavsett tillfälle?
mor säger iaf att alla vi ungar, jag och mina tre bröder, var sena. mathias skulle komma i slutet av augusti och kom den tolfte september, niklas skulle födas sjätte juni men kom den tjugotredje. och då fick man sätta igång födseln. till exempel.
Mjo, bara det inte dröjer till vecka 43 så...
Ja, det är nog Sandells bästa dikt, måste jag säga. Och så passande i denna nuvarande situation... om nu inget hänt sen du skrev detta förstås! Jag kan tänka mig att blogguppdatering står rätt långt ner på priolistan i ett sånt här läge. Mina tankar och sympatier är med er i alla händelser!
