Bloggen

Jag hängde med Herlitz och Mikaela på Sirius, match mot BK Arslet. Det var ett spännande arrangemang som inleddes med förhäng på Flustret. En lokal Berlusconi värmde upp besökarna med illa repeterade intervjuer. Jag slevade i mig nachos och en bisarr blandning av köttbitar, majs och bönor (var det militärens gamla "präriegryta"?). Ölen var tyvärr inte gratis. Berlusconi, eller Lasse Svensson som han heter, liknade en desperat bingoutropare där han försökte få överblick över sitt livsverk: IK Sirius, i intervjun amatörmässigt representerade av en kille i färgglad gubbkeps som tillkännagav att "Pluggen" skulle spela mittback. Vi skrattade och menade att Biffen och Bananen är ett klockrent kedjepar. Nä fy vilken sunkig tillställning! Men det var trevligt ändå. Själva matchen var inte mycket att skryta med. Vilket håglöst och okänsligt spelande hemmalag...Häcken såg ut som Chelsea i stunder då de faktiskt behärskade bollen och insåg vikten av enkla lösningar och fart i anfallen. Sirius, ledda av gamla AIK-"stjärnor", både på och vid sidan av planen, saknade varje ansats till spel. Värst var taffligheten på mittfältet, i hård konkurrens med det obefintliga djupledsspelet. Och passningsspelet. Och försvarsspelet. Ja, ni fattar. Jag ska aldrig mer klaga på Blåvitt, aldrig. På läktaren var det glest. Vi stod i klacken. Herlitz viftade med flaggor, Mikaela sjöng med i ramsorna för att inte stöta sig med klackens tungviktare, Bulten i Bo - en tjock drängliknande karl med ofantlig skalle. Det var mycket solbrillor modell -97 och glåpord mot linjedomaren. Som det ska vara i en klack alltså, dock med lite mer distans än vad jag är van vid - det är trots allt Uppsala och inte Göteborg eller Solna.